Pilgrimsvandringen Saint-Jacques-de-Compostelle, del I

        Landskap väster om Le Puy en Velay

Jag har vandrat både i Frankrike, Sverige, Norge och i några storstäder. Gemensamt för dom alla är att dom förmedlar en massa intryck. Allt ifrån naturupplevelser till storstadens starka puls.
En led som för några år sedan blev känd för mig var: Pilgrimsvandringsleden mellan staden Le Puy-en-Velay i Frankrike och spanska staden Santiago de la Compostelle. En led på ungefär 160 mil.
Så mycket mer visste jag inte om den…då.
Jag visste ingenting om varför man gick till den spanska staden. Jag visste heller inte vem S’t Jacques var. Än mindre förstod jag sambandet mellan de utsökta kammusslorna jag åt i Bretagne för första gången 1989, som hette ”pilgrimsmusslor S´t Jacques”. Ännu mindre ramlade polletten ned, för att jag köpte hem samma musslor på burk, med tillhörande skal för gratinering. Jag har läst olika böcker om vandring i Frankrike, men inte ens det har hjälpt polletten att ramla ned.
Nu, hösten 2005 skulle det ske. Men tro inte att vi åkte för vandringen skull. Nej, jag föreslog för min reskamrat att när vi ändå bor i närheten av Le Puy, så varför inte passa på och starta på pilgrimsleden. Sedan är det annan femma om man någonsin kommer fram till Santiago eller ej.

Hur hitta dit?
Le Puy-en-Velay ligger i centralmassivet, strax väster om Lyon. Från Göteborg tar det 21 timmar med bil om man kör hela tiden. Men nu går det inte att köra hela tiden, för så stora bränsletankar finns inte på en bil. Dessutom så tog vi vägen över färjelinjen: Rödby – Puttgarden. Sedan stannade vi också för att byta förare. Men cirka 180 mil är det från Göteborg.

Vilka var vi som genomförde denna bedrift?
Min granne Håkan och jag själv. Men det skall sägas med en gång, att bedriften i detta fall stannade vid 31km.

Madonna och Jesusbarnet

Pilgrimsmässa

Pilgrimen S’t Jacques

Boendet
Vi hade hyrt ett hus i den gamla medeltida staden Allégre strax norr om vandringsleden och nordväst om Le Puy. Från våra fönster kunde vi se över hela regionen och längst i sydost skymtade de höga bergen vid Rhônedalen (7 mil bort). Jag fick i brist på restaurang i samhället chansen att testa goda franska recept. Det är underbart att botanisera i på en fransk stormarknad om man som jag gillar att laga mat.
Eller vad sägs om: Langustiner (kräftstjärtar) i saffranssås och kronärtskockor, Tournedos i Roquefortsås eller skaldjurssoppan Beau Rivage? Resten av veckan gick i samma anda…hick.
Huset kostade 4860:-/veckan och hade tre sovrum, med plats för sex.

Kommunikationer
Denna gången löste vi vandringen med de allmänna kommunikationerna. Det var inte något som vi löste med enkelhet. Bussarna gick inte som vi är vana vid, vid samma tider. Ej heller efter någon regelbunden tidtabell. Skulle vi våga ställa bilen vid starten och åka tillbaka? Nej, vi valde att köra bilen till målet för dagsetappen och ta bussen till startplatsen. På så sätt slapp vi under våra vandringar gå och vara ängsliga över om bussen över huvudtaget skulle komma eller ej.

Vi åkte bland skolbarn och äldre som skulle in till Le Puy för läkarbesök eller liknade (inbillar vi oss). Bussarna gick bara några gånger per vecka. Men vi fick åtminstone två dagsetapper för vandring.

Vad behövs för vandringen
Ett vandringspass Créanciale som vi köpte i Katedralen (sakristian). En vandringskäpp, märkt med ”Le Puy” och tecknet av en pilgrimsmussla. Minst två pilgrimsmusselskal, som hänger som halsband. En guide med kartor över leden (cirka 15-20 mil per guide). För övrigt, vanlig enkel vandrarutrustning.

Utsikt över Le Puy

Mina första steg vid katedralen
och 1600 km kvar att gå

Madonnan och Jesusbarnet

Vandringen
Vi startade efter pilgrimsmässan. Jag ville göra alla steg i rätt ordning. Tittade på Madonnan och S´t Jacques innan jag tog ett djupt andetag (1600 km kräver ett och annat sådant). Gick sedan ut genom den stora utgången mot Compostelle. En tiggare sjung arior vid den stora trappan som vetter ut mot staden. Vi följde den röd-vita markeringen som visar var Grande Randonnée (stora vandringsleden) går. Ganska snart började backarna som omgärdar staden kräva de första ansträngningarna av oss. Vädret var mulet men väl uppe på höjden så fick vi vår första belöning. Vi hade en fin utsikt över den fina staden Le Puy. Staden ligger vackert med sina säregna bergstoppar. Dessa bergstoppar liknar någon jätte som ligger ned och visar fingret åt oss. På fingertopparna har tidigare generationer byggt sina kyrkor. Liknande naturupplevelser finns bl.a. i Greklands inland. Efter några kilometers vandring, kom den första grusvägen och nu kändes det att vi gick på leden för första gången. Vi såg i sakristian, när vi skrev in oss att nästan tio personer hade också skrivit in sig, samma dag som vi. Skulle vi träffa på dem? Vi går ju alla åt samma håll.

Väganvisning till målet:
1521 km kvar att gå!

Symbolen Pilgrimsmusslan

Artikelförfattaren och 1519 km kvar
 

Vi fortsatte på olika standarder av vandringsled. Men för det mesta så var underlaget bra. Har man dessutom riktigt kraftiga vandrarkängor, så klarar man lätt av småsten. Värre är det med att gå fort på asfalt. Men det går ju lätt att ändra på – sänk takten.

Leden slingrar sig mellan de små byarna och det som för mest möter vandraren är byarnas alla djur. Människorna ser man oftast i någon bil eller traktor som passerar förbi. De första kontakterna med levande varelser fick bli ett par nyfikna gäss som fräste åt oss.

Det hade regnat några dagar innan vår första etapp gick av stapeln och vi var nu framme vid vår första lunchpaus. Men var skulle vi äta någonstans. Det var ju blött överallt. Vad finner vi inte då, om inte en improvisatorisk rastplats enkom för pilgrimsvandrare. Med information om hur långt det var kvar till Compostelle.
 

         
Vägrestaurang i La Roche                                                            Hästen har säkert blivit matad tidigare av
                                                                                                  pilgrimsvandrare

Vi valde att avsluta dagens vandring i byn Bains, för att ta bilen åter till Allégre och middag.

Nästa etapp startades förstås i Bains, men inte förrän jag tagit på kyrkporten. För det var så jag avslutade den tidigare etappen, med att klappa på porten. Man kan säga att det var som en stafett. Rätt skall vara rätt. Inte en millimeter skall missas och i rätt ordning. Annars är jag inte någon riktig pilgrim. Okey, lite lyxigt är det nu år 2005 att efter vandringen åka hem och lägga sig i en riktig säng.

Andra etappen startade tidigt på morgonen. Vi hade hoppat av skolbussen (ja ni kan nog föreställa er två i 50+ tillsammans med massa skolbarn i en buss) och startade vandringen 07.23. Dimman slickade åkrarna och strax utanför byn, så syntes kyrkogårdens alla gravstenar som en siluett mot morgonhimlen. Stämning? Ja!

Om första dagen handlade om att bara komma igång och dessutom känna lite på underlaget, så började det riktigt intressanta andra dagen. Tystnaden och solen som sakta väckte landskapet. Den ena vyn efter den andra tävlade om min uppmärksamhet. Varje m² krävde att jag skulle iaktta och ta in. Varje buske, träd, mark och himmel krävde min uppmärksamhet. Det kändes som om jag gick in i en jättestor katedral som man andaktigt tar till sig. I varje krön väntade något nytt. Nu kände jag för första gången, det jag hoppades och drömde om att jag skulle få ut av denna vandring. Att det inte är målet som är målet, utan det är vandringen som är målet. Vad härligt att få känna så! För ”målet” 160 mil bort, kan känslan över att ha kommit dit lätt bli något slags antiklimax som passerar rätt fort förbi. Men sug på detta: vandringen är målet och det varar i 160 mil. Snacka om utdelning!

Vi hade redan mött gäss, kor och hästar. Inne i skogen vid en hage, i ljuset som strilade in bland trädtopparna (som hämtat ur någon Disneyfilm), stod en ensam åsna. Jag som precis hade tänkt på tidigare pilgrimer som hade rest på vägen med just en åsna. Här stod åsnan stilla som en staty, tills…..ääähhhääähhhhöööörrr (åsneläte).
 

Efter en stunds vidare vandring kom vi fram till sluttningen som vetter ned mot Allierfloden. Floden rinner genom en av Frankrikes alla floddalar. Eftersom bergarten är mjuk, så rinner alla floder långt ned. Det är en blå och klar hösthimmel. Vi kan se långt åt väster och bergen på andra sidan dalgången. Uppskattningsvis syns bergen 15 km bort. Mellan oss ligger dalen, men av den ser vi inget av. Hela dalen är täckt av en stor och vit bomullsvadd. Fortfarande är det både tyst och kav lugnt. I motljuset står traktens kor och det ryker om deras kroppar för det är bara några grader varmt.

Vi stannar en stund och betraktar skådespelet. Efter pausen går vi vidare ned mot slutmålet och dimman. På cirka 100 meter förändras allt. Det är som om någon hade öppnat kylskåpsdörren och vi sätta på oss jackorna.

Vart vi än vände oss så fanns det hur många fotomotiv som helst. Sol och dimma ger mycket spännande upplevelser. Faktiskt så ger naturen många upplevelser och speciellt dom som är lite ovanliga.

Väl framme i lilla byn Saint-Privat-d’Allier såg vi dom första tecknen på vandringsleden, som hade som avsikt att attrahera oss pilgrimer. Här fanns dom första härbärgen, restauranger och hotell för pilgrimer.

På många ställen utefter vandringsleden, finns dessa som oftast har rabatterade priser för oss pilgrimer. Mot uppvisande av pilgrimspasset förstås.

Här tog vi vår lunch (smörgåsar av franskt snitt) och beslöt sedan att fortsätta nedför berget till floden. Bilen hade vi parkerat här, så vi fick helt enkelt bita i det sura äpplet och sedan gå tillbaka uppför samma berg….puh! Dimman lättade i takt med att vi kom allt närmare den vackra utsikten. Här kom allt slag i slag och det var bara sååå läckert.

Nu började ett av de avsnitt som vår guidebok varnade för. En utförslöpa som är farlig när det är blött. Men det var det inte nu. Innan vi hade kommit ned till byn, gick vi genom en by där någon hade ställt ut en vattenautomat (kontorsmodellen) för vem då? Jo pilgrimerna förstås. På en motorhuv bredvid automaten, solade sig en katt som lojt lyfte ett ögonlock för att registrera ytterligare några vandrare.

Mittemot stod en hund plikttroget som inte rörde en fena, när jag gick förbi. Värre blev det när Håkan passerade och tittade den i ögonen.

Nere i byn Monistrol –d’ Allier (31 km från Le Puy) valde vi att avsluta årets vandring. Solen sken och vädret var bara så bra. Bara om det nu inte hade varit för att vi skulle gå tillbaka uppför berget igen. Nu valde vi den asfalterade vägen och några busslinjer existerade förstås inte….i alla fall inte på en fredag. Tur hade vi dock, för redan efter bil nummer två så fick vi lift. Vi sparade några timmar och några fötter på det. Tack monsieur, i den gröna Renault Espace av tidig modell.
 

 
Lilla byn Le Chier                                                                  Besvärligt parti ned mot Monistrol d’ Allier
 

En sak är säker. Detta var bara början. Nästa gång så kanske jag väljer övernattningar utefter vandringsleden. I guiden så finns telefonnummer till härbärgen och hotell. På vissa ställen väljer jag nog härbärgen och på andra så känns ett hotellrum med bad samt en skön säng som ett bättre alternativ. Härbärgen är vad jag har förstått något enklare. Många har också valt att vid intressanta platser, stanna någon dag extra. För inte har vi bråttom. Målet är inte målet, utan det är resan som är det.

Som jag redan har nämnt så är inte målet, målet. Att vandra på den här leden är för mig också en resa i mitt inre. Många före mig har känt samma sak. Några väljer att gå en del av leden, andra hela sträckan. Någon enstaka går hela sträckan utan avbrott. De flesta väljer nog precis som jag att gå någon vecka per år för att kanske gå resten när de har uppnått pensionsåldern. Några går den som ett led i en rehabilitering. En rehabilitering för både kropp och själ. Andra kanske för att finna meningen med livet.

Jag har tidigare varit iväg med arbetskamrater på stora vandringar. Dessa vandringar har betytt mycket för mig, då vi har kommit varandra mycket närmare än vad vi hade kunnat göra i vardagen. En vardag där man lätt placerar in varandra i olika fack och inte tror att det finns så mycket mer att upptäcka av varandra. Eller så ger vi inte den tiden till att upptäcka varandra.

När jag nu funderar vidare på fortsatt vandring på pilgrimsleden S’t Jacques, så skulle jag uppskatta om jag fick nöjet att få vandra med olika medmänniskor ned till Compostelle. Att få lära känna andras hemligheter, historia och erfarenheter av livet. För vi bär alla på historier och skatter som skulle vara en ynnest att få lägga till min egna ”skattkista”.

För då skulle pilgrimsvandringen få en extra dimension. Det skulle vara lite som den där frågan: Vem skulle du kunna tänka dig att leva ensam med på en öde ö?”. Tanken svindlar. Det är med nya intressanta medmänniskor som man tar ett kliv uppåt. Nästa år blir det säkert igen.

                            
Flera vandringsleder mot Santiago de la Compostelle                                      Vi gick 31 km (grönt på bilden)
 

Flera leder går ihop i Baskien. Men den bäst bevarade leden är den som startar i Le Puy-En-Velay. Guiden som täcker en tredjedel av den franska delen är en stark rekommendation att köpa. I staden Le Puy finns en specialaffär i gamla stan för oss vandrare. En godisbutik!
 

Som jag tidigare nämnde så behövs också ett vandringspass, vandrarkäpp och pilgrimsmusselskal. Jag testade med att hänga två skal runt min hals, men det såg då ut som om jag hade en bh. Min rekommendation till mig själv är således att endast ha ett pilgrimsskal om halsen ;-)

Hoppas att vi ses där nere.

Till överst på sidan  •  Till del II