Pilgrimsvandringen Saint-Jacques-de-Compostelle, del II

   Ett ensamt träd möter en ensam vandrare

Jag har vandrat både i Frankrike, Sverige, Norge och i några storstäder. Gemensamt för dom alla är att dom förmedlar en massa intryck. Allt ifrån naturupplevelser till storstadens starka puls.
En led som för några år sedan blev känd för mig var: Pilgrimsleden mellan staden Le Puy-en-Velay i Frankrike och spanska staden Santiago de la Compostela. En led på ungefär 160 mil.
Så mycket mer visste jag inte om den…då.
Jag visste ingenting om varför man gick till den spanska staden. Jag visste heller inte vem S’t Jacques var. Än mindre förstod jag sambandet mellan de utsökta kammusslorna jag åt i Bretagne för första gången 1989, som hette ”pilgrimsmusslor S´t Jacques”.

Startade vandringen med en f.d. granne 2005 och gick då knappt tre mil. Upplägget då var inte av de mest intelligenta eller vanliga sätten att vandra på. Vi åkte buss varje gång till starten, där vi dagen innan hade slutat vandra.

Att fortsätta vandringen har legat sedan dess för fäfot, för att under ett kort ögonblick förra året ta ett nytt steg för att fortsätta. Nu var ambitionen att åka kommersiellt ned, utan någon eget fordon att släpa på. Flyg till Lyons flygplats och sedan buss in till Lyon för att där ta ett lokalt tåg för att sedan byta till ett annat var i mina ögon väldigt tveksamt om vi skulle hinna med vid bytena. Hade vi bara missat ett av bytena så hade det varit att vänta tills nästa dag för just det bytet. Det var ju några byten till. Många av lokaltågen har bara en tur per dag. Lösningen blev att hyra ett hus och ha någon som körde och hämtade oss vid start och avslut.
 

Hur hitta dit?
Le Puy-en-Velay ligger i centralmassivet, strax väster om Lyon. Från Laholm tar det 22 timmar med bil i effektiv tid. Cirka 150 mil från Malmö.
Nu hade vi bokat ett hus ca: 5 mil väster om Le Puy och valde då motorvägen som går över Centralmassivet dit.

Vilka var vi som vandrade?
Min f.d.granne Håkan och jag själv.
 

Boendet
Vi hade hyrt ett hus i en liten sömnig by som heter Apcher och som ligger strax norr om vandringsleden. Huset låg strategiskt på mitten av sträckan vi hade planerat vi skulle hinna under vår vecka där.
Huset kostade 400 €/veckan och hade tre sovrum. Till huset hörde två katter och en hönsgård. Gulare pannkakor fick vi leta efter. Fransyskan som hyrde ut huset avslöjade sista dagen att hon mycket väl skulle kunna tänka sig att göra ett husbyte med oss i Sverige, någon gång. Dock har hon för små barn nu för att åka till Sverige i bil. Kanske flyg till Köpenhamn och sedan tåg till Laholm kan funka för henne.

Vad behövs för vandringen
Ett vandringspass Créanciale som vi köpte i Katedralen (sakristian) i Le Puy. En vandringskäpp, märkt med ”Le Puy” och tecknet av en pilgrimsmussla. Minst två pilgrimsmusselskal, som hänger som halsband. En guide med kartor över leden (cirka 15-20 mil per guide). För övrigt, vanlig enkel vandrarutrustning.
Ovanstående skrev jag när jag gick förra gången. Dock såg de två pilgrimsskalen ut som en bh på mig, så de blev kvar i Sverige nu.
Vandrarkäppen blev utbyt mot norska bergsstavar från Borgunds stavkirke. Första gången jag gick med stavar och jag använde dom inte för att stödja mig på, utan för att få fart. Vilket resultat! Kändes som jag fick ytterligare 30% kraft. Tänk att jag har låtit armarna få hänga och flänga utan att göra nytta i hela mitt liv? Nu kändes det som om jag var fyrhjulsdriven. Stavarna har kommit för att stanna.
På klädfronten hade jag ekiperat med ett underställ från Craft (räckte med den alla dagarna) och ett par vildmarksbyxor med luftfickor från Lundhags. Kängorna var denna gången vattentäta och klarade morgondaggen. Nu blev det inte några goa morgonstarter vid soluppgången som förra gången, så någon morgondagg såg vi inte. Vill påstå att soluppgångarna på pilgrimsleden är något exceptionellt.
Köpte senare en mössa med skyddslappar för nacken. Såg ut som en ökenvandrare. Ville egentligen köpa mig en tuffare (fåfäng) bred hatt med lädersnöre. Får bli nästa gång. Ökenkepsen har redan sonen annekterat, så jag får väl min tuffa hatt nästa gång. Med i ryggsäcken låg en vind och vattentät jacka också den från Lundhags. Liten ryggsäck med distans mot ryggen så det slipper att bli så svettigt där.
 

Vandringen
Vi startade där vi slutade 2005. Letade upp vår ”budkavel” från då och gick vidare från lilla staden Monistrol-d’Allier. Gick över bron ”Pont Eiffel” som förstås var en stålbro som allt annat som denne ingenjör konstruerade. Efter staden så kom den första stora stigningen. Förmodligen den brantaste innan Pyrenéerna. Tror att det var en stigning på ca: 400 meter, men på toppen väntade en 10 minuters vätske och fotopaus.
 

Allierfloden och samhället Monistrol d’Allier

Väl uppe på platån kunde vi se långt och nu kom den första njutningen. Här kunde jag ha suttit i timmar om jag varit ensam och filosoferat.

Lunchpausen var planerad att vara när cirka 2/3 delar av dagsetappen var gjord. Bra att ha den mindre delen kvar när magen är full. Stannade för lunch vid en fin utsikt över staden Sauges. Här fanns den första platsen för att lägga sina stenar på. Nu hade vi inte med någon sten, så Håkan tog felaktigt en från stigen bredvid. Traditionen med stenarna är en symbol för de eventuella bekymmer eller sorger som man har med sig hemifrån. När väl bekymren är bearbetade så lägger man sin ”börda” på någon av de återkommande stensamlingarna som finns hela vägen till Compostela. Det är inte så ovanligt att bland de som vandrar, har en inre resa att bearbeta. Kanske inte alla har varit med om något traumatiskt, men för dom allra flesta som vandrar här, så handlar det om att komma till olika insikter i sina liv.
 

         
Skogsstig i bokskog                                                                    Vandrare lägger ifrån sig sin börda

Första dagen vi gick (18 km) såg vi 25 vandrare. Nu gick vi i början av april och jag trodde inte att vi skulle möta så många andra vandrare. Men det verkar vara en mycket bra tid för vandring. Veckan vi gick var ovanligt varm för årstiden med temperaturer upp till +26 ˚. Jag studerade vandrarna, som vi egentligen alla mer eller mindre passerade. Hälften av sällskapen var ensamvandrare. Den andra halvan var blandade parbildningar. Anledningen till mina studier var den återkommande frågan om jag skulle gå själv som har funnits i mitt huvud de senaste åren. Har också hört andra som har gått själva, med viss påhejande av anhöriga då och då under vandringen. Jag har nog varit lite feg i detta avseende med massa tankar som tänk om det händer något. I Sverige eller i Norge så har jag aldrig några problem med att gå själv. Vad är då skillnaden? Självklart är det språket. Men om jag bestämmer mig för att gå själv, så lär jag också förbereda mig bättre med språket och kanske var jag skall övernatta.

Övernattningen som de flesta vandrarna gör, är att ta in på något av de alla härbärgena som finns utefter leden. På dessa kan man också få lite mat och även få med sig lite färdkost. Här går det också att tvätta upp sina kläder. Lite olika standard med få-bäddsrum till sovsalar. Men efter en vandring på 20 km i 25˚, så duger det mesta. Dessutom kan man få kontakt med andra.

Såg under vandringen att ensamvandrare fick lättare kontakt med andra än om man kom tillsammans med någon. Många av våra medvandrare såg vi återkommande under veckan. Tror att alla gick ungefär lika långt. Dom startade säkert tidigare och slutade senare än vi, men dom tog sig mer tid att njuta av ”nuet” än att uppnå en förutbestämd sträcka.
 

I staden Aumont-Aubrac köpte jag min löjliga mössa i en specialaffär för oss pilgrimer. Men det som är löjligt brukar ju vara förståndigt. Strax innan så hade vi fått vår andra stämpel i våra pilgrimspass på Turistbyrån.

Nu passerade vi motorvägen som delar Frankrike mitt itu med nord-sydlig riktning. Nu var vi på den västra halvan om landet och solen sken ännu mer denna dag. Kanske var det inte så dumt med den dumma mössan. För första gången så var jag så solbränd i pannan att det såg ut som psoriasis i skallen.

Kom efter en kort ölpaus i en vägkorsning ut i ett nytt landskap. Skogs och åkermarken tog abrupt slut och nu öppnade sig ängsmarker för oss. Den som har vandrat runt Brösarps backar i Skåne skulle kunna känna igen sig. Bakom nästa kulle så skiftade landskapet över till hedlandskap med mängder av stora stenar. Ungefär som när smålänningarna än gång i tiden gav upp stenbrytandet på sina åkermarker och i stället emigrerade till Amerika.

Upp på den högsta toppen för veckans vandring och helt plötsligt så var stenblocken borta. Solen sken oavbrutet och ölhägringarna avlöste varandra. Tänk att en kall öl, även om det bara var en liten 25cc kan smaka så gott. En flaska öl på 25cc kostade 2€. Men smärtgränsen hade nog legat runt 10€.

Varje dag efter cirka 20 km så blev vi hämtade och hemkörda. Tur att kylskåpet innehöll så många öl. Något vin som är värt att nämnas fanns inte på den här resan. Vi har bra vinsorter på Systemet. I Frankrike säljs alla viner och dom som har vinkork ersatt med plastkapsyl är gudskelov inget som Systemet nedlåter sig att importera. De vinerna är så billiga att den gamla hedervärda korken blev den dyraste delen för buteljen.
 

        
    Liten paus                                                                            Man kan nästan betala vad som helst för en kall öl
 

Mina stavar har en gummituta längst fram som jag använder på asfalt. På grusvägar och mjukare underlag så tar jag av dessa för att då använda stavarnas spetsar. Har jag sagt att jag var ruskigt nöjd med stavarna?

Lunchen bestod av Creeps med ost och skinka. Eller så var det smörgåsar med något pålägg. Kaffe var självklart men jag avstod sista dagen från kaffe. Man blir dubbelt kissnödig med kaffe än med vatten. Nu tillhör jag dom med stor blåsa så det var inget som störde mig. Hade med mig en liter vatten varje dag, men drack nog inte ens hälften. Det fanns ju ölstopp.
 

                  
    Solen är stark                                                                      En fransk blondin
 

När jag för många år sedan läste om pilgrimsleden så trodde jag att det bara fanns en och den gick mellan Le Puy-en-Velay till Santiago de la Compostela. Nu senare har jag mött personer och läst om andra (kändisar) som har gått ”leden” inte bara en gång utan flera gånger. Va? Flera gånger 155 mil??

Nej för att få pilgrimsdiplomet i Santiago de la Compostela så räcker det att man endast har gått de sista 11 milen på leden. Det är ju som att endast läsa sista kapitlet i en bok! Har också hört från de riktiga vandrarna att de sista 11 milen förtog den skönhet som övriga leden har, där det inte kryllar av människor. 11 mil av 155 mil, det är ju som att få diplom för genomfört Vasalopp även om man bara åkte från Eldris till Mora. Vad skulle alla de som skidar från Sälen tycka om det? Nej, nästa gång är min ryggsäck utrustad med texten ”Le Puy – S.d.l.C” och så en svensk flagga.
 

Till del I  •  Till överst på sidan